Om boken: 2006 / ...Hon firade det nya året på en spårvagn. Hon körde och tittade på de tyst fallande snöflingorna, på de helt öde gatorna, som i en dröm, och tänkte: vad kunde hon önska sig när klockan på Spasskaya Tower började slå midnatt, så att ödet skulle ha åtminstone några chans att uppfylla sin önskan. Hon kunde inte föreställa sig att Komarov skulle återvända till henne... Själv skulle hon ha återvänt till tiden då han var i närheten, hon är dum och glad, och på sin vägg har hon ännu inte hängt en bild på en vagn med en kvinna i den. Vagnen går ingenstans, för hästen står på vagnens tak och tittar tillsammans med kvinnan tillbaka. I den riktning som de en gång kom ifrån... Det var väldigt länge sedan, i ett annat liv. Och om det inte vore för namnet som fanns kvar från det livet - magiskt, galet och ringande - då skulle hon inte ha trott att allt detta en gång hade hänt henne…